updatering: Detta är vad jag tänkte säga. Vad jag sade var mer i stil med Öhh, ehhh emmm...
Intro till media/PR-panelen vid blogforum

Bloggandet har exploderat som ett mediefenomen under de senaste åren. Hundratals professionella medieproducenter bloggar, tusentalet journalister världen över bloggar och hundratusentals individer bloggar om journalistik och media. Och vem vet hur många det är som bloggar om allt annat.

I den stora världen utanför har bloggandet slagit igenom inom både företags/PR-världen och journalistiken. Stora företag som Sun och Microsoft (som har 549 blogg i sin blogg community) uppmuntrar sina anställda att blogga.

På journalistfronten har bloggar också etablerat sig. Inte okontroversiellt, men med.

Cyberjournalist.net listar över 200 professionella journalistiska bloggar inkl. CNN, Fox, Wall Street Journal och USA Today.

Journalistutbildningsinstitut som Poynter har flera blogg riktat mot journalister. Och har även diskuterat skillnaden mellan en krönika (column) och en blogg

The American Press Institute har cyberjournalist.net.

The World Editors Forum har editorsweblog.org.

Osv.

I den internationella debatten om och kring bloggandet har konversationen varit ett nyckelbegrepp både inom PR och journalistiken.

I den inom PR-världen inflytelserika boken ”The Cluetrain Manifesto” slås det fast som tes nr 1:
The market is a conversation

Och att företag som inte uppmuntra sina medarbetare att engagera sig i konversationer – riktiga konversationer, inte upprepandet av en förutbestämd, enkelspråkig ”kommunikationspolicy” kommer att förlorar sina marknadsandelar.

Förespråkare för det som förr kallades ”Public Journalism” och nu kallas grässrotsjournalistik eller deltagande journalistik – framför andra Dan Gilmore i sin bok We the media (fulltext on-line, finns en blogg för att diskutera bokens idéer) och Jay Rosen i sin blogg Press think (och faktiskt de ursprungliga initiativtagarna till DNs mobila redaktionen) – hävdar att journalistiken är i kris och att en ökat deltagande från allmänheten är en nödvändighet för en journalistik som ska uppfylla grundläggande demokratiska uppgifter.

The rise of the citizen journalist will help us listen. The ability of anyone to make the news will give new voice to people who’ve felt voiceless—and whose words we need to hear. They are showing all of us—citizen, journalist, newsmaker—new ways of talking, of learning. In the end, they may help spark a renaissance of the notion, now threatened, of a truly informed citizenry. Self-government demands no less, and we’ll all benefit if we do it right.
Let’s have this conversation, for everyone’s sake.
We the media: Intro

Så, bloggandet som journalistik, frågan om vem som är journalist i den nya eran, professionella bloggar kontra amatörbloggar kontra Main Stream Media (MSM), har diskuterats livligt och infekterat ”där ute”.

Men inte här. Här har det varit tyst.

I Sverige har bloggandet slagit igenom betydligt starkare på PR-fronten än inom journalistiken. Vi har sett en mängd blogg som behandlar PR och PR-världen samt en ny typ av konsult – bloggkonsulten. Bloggar har också upptäckts av omvärldsbevakare – Observers blogg top-tio lista är numera (ö)känt.

Följaktligen är tre av panelens fyra deltagare verksamma inom PR-branchen.

Hans Kullin är Marketing Communications Manager på Linklaters Advokatbyrå i Sverige. Långvarig medlem av PR-community. Hans projektledde sponsringen av Ola Skinnarmos skidtur till Sydpolen. Har bloggat på Media Culpa sedan februari i år, om PR och medier. Han har haft en egen hemsida om PR och reklam sedan 1997 som är och har varit den mest utförliga länksamlingen på nätet för svenska PR-,reklam-, medie- och webbyråer.

Billy McCormac är Senior Consultant på JKL där han har jobbat sedan 1999. Har bloggat sedan 2001, och startade tillsammans med Tove Lifvendahl, JKL Blog i januari 2004

Jonas Söderström har jobbat med journalistik och information i mer än 25 år, både som skribent och formgivare, och framför allt som pedagog. Är nu informationsarkitekt och seniorkonsult på Cross consulting. Han bloggar på Blind Höna och har beskrivits som "den svensk som kommer närmast beteckningen webbanvändbarhets-guru".

Och slutligen vår journalist, PJ Anders Linder. Ledarskribent och chefsbloggare på Svenska Dagbladet. Har bloggat sedan i år och är kanske den enda ”officiell” journalistbloggare i Sverige. Vid sidan av PJ finns Emanuell Sidea från Epigon, Håkan Jacobson från UNT, och Per Gudmundsson men knapt några andra.

Min första fråga då är följande:
Varför har bloggandet slagit rot inom PR-branchen men inte bland journalistiken?

Min andra fråga är:
Varför har konversationstanken varit så främmande för både PR och Journalistiken i den svenska blogosfären?

PJ har skrivit om bristen på kommentarer:
vi varit angelägna om att inte tunna ut identiteten som opinionsbildande ledarredaktion.

Och Billy har sagt i en intervju:
Leaving the overarching objective of a corporate blog up to individual interpretation will only give management and PR folks gastrointestinal disorders.

Tredje frågan handlar om inflytande – kommer blogganded i Sverige nå samma nivåer av inflytande som i USA?

Fjärdje frågan:
Sätter bloggandet den traditionella fördelning mellan (journalistisk) producent och konsument i gungning?