Journalism education and tips for journalists

Friday, November 12, 2004

Mer om "balans" - journalister och vetenskap
[updatering: "vår grundade mening" på P1 tar upp ämnet i veckans program]
Läser Henrik Berggrens "Till den vetenskapliga onyttans försvar" i dagens DN. Han tar upp konflikten mellan en fri grundforskning och den "nyttiga" forskning. Allmänheten har ofta svårt att se att forskning som inte har krav på sig att "prestera" ofta ger bättre, viktigare och "nyttigare" resultat på sikt.

Detta och debatten om Cecilia Uddén fick mig att tänka på journalister och vetenskapen.
Som en av de vanligaste kanaler mellan vetenskapen och den breda almänheten har journalister ett stort ansvar att presentera förskningsrönnen på ett så korrekt men begripligt sätt som möjligt. Journalisten ska alltså fungera som allmänhetens öga och öra in i den levande vetenskapliga världen. Men det finns två tendenser jag tycker mig se.

Först är tendensen till sensationalisering och förenkling av forskningen
, vilket ofta bygger på bristande källkritik från journalistens sida. Detta resulterar i för det första att forskaren framstår som en idiot. Det kan också leda till yrkesmässiga problem. Inte bland kollegorna i första hand, forskarsamhället har knappast en överdriven tilltro till journalistiken. Men bland anslagsgivare som kan dels tro det som säges, dels inte ville förknippas med "idiotin" även om de veta att den inte stämmer. Detta leder till att forskare vill inte ställa upp för intervjuer med journalister som i sin tur leder till (ofta) än sämmre artiklar.
Det skadar också allmänhetens tilltro till vetenskapen som sådan. Efter en flod av larmrapporter infinner en mättnad, trötthet och uppgivenhet bland oss all. "Vad är det som kan döda oss idag då? - disktrasan? Kaffet?"

Den andra tendensen är kravet på "balans". Om man har en forskare som säger si, bör det finnas en som säger så. Här finns det stora problem. Journalister som är uppfostrat i en mediakultur där "alla måste komma till tals" hamnar allt oftare i en situation där de tar in extremistiska ståndpunkter i ett förtvivlat försök att uppnå "balans".
I en artikel i Columbia Journalism Review [blinded by science]tar Chris Mooney up just detta problem ur ett amerikanskt perspektiv. Han tar upp flera fall. En om en lag i Texas som stipulera att läkare som ska utföra aborter måste berätta om kopplingen mellan abort och bröstcancer (det finns ingen vedertagen vetenskaplig bevis för sambandet). Journalisten, Scott Gold, tar upp detta i artikeln, men får kritik för att inte ha haft en forskare "från andra sidan" med i artikeln.

Och häri ligger problemet. När i stort sätt hela den vädertagna vetenskapssamfund har en konsensus (global upvärmning t.ex) ska man då - i balansens namn - släppa fram motståndarna? Legitimerar inte vi då "icke-vetenskapen"?
I en allt mer politiserat vetenskapsdebatt (Darwin/Creation, globaluppvärmning/inte osv) riskerar journalisternas rädsla för att vara "obalanserat" den verkliga obalansen.

För en annan vinkel på samma ämne se Gustav Holmbergs inlägg i hans blogg (och i tidskriften Axess)
Läs också gärna Torsten Thurèns utmärkta "Populärvetenskapens retorik".

4 Comments:

Post a Comment

<< Home